Snart händer det mer grejer här!
Film dreja miniatyrvas
Händer stora som dasslock drejar 60gram lera till små miniatyrvaser. En mysig och pillig syssla! Ofta drejar man småsaker på klös, alltså att man har en stor klump lera där man drejar upp föremålet på toppen och sedan skär av. Just när det gäller de här små pilliga vaserna föredrar jag att dreja dom en och en.
Filmad drejlektion
Så här kan en lektion på FORMA keramik och drejkurser gå till! Den här gången drejar vi kammarljustakar! Ljustakar är inte så svårt som det ser ut och väldigt roligt att göra! De kan varieras i det oändliga efter tycke och smak! Testa själv eller kom på kurs på FORMA!
Film dreja stor skål
Här kan du se när jag drejar 4 kilo lera till en 40 cm stor skål! Stabilitet och lugn är nyckelorden! Viktigt att bearbeta leran noga innan man sätter igång! För att skona handlederna slår man ofta leran istället för att knåda när det är lite större klösar!
Har du svårt att få till drejningen? Här kommer några av mina bästa drejtips!
- Sitt alltid nära drejskivan.
- Stötta armbågarna mot midjan eller mot låren så du blir stabil.
- Håll alltid ihop händerna så du blir stadig. Nyp fast med tummen runt andra handens handled.
- Snurra snabbt när du centrerar leran.
- Rör händerna långsamt och tålmodigt.
- Använd lervälling på ytan för att minska friktionen.
- Gör inte hål i klösen förrän den är helt centrerad.
- Sänk farten när du börjar få högre och tunnare väggar.
- Skrapa bort lera och gegga längst ner på föremålet innan du skär loss det. Då släpper det lättare när du lyfter av det.
- Känns det fortfarande svårt så kom på kurs på FORMA. Att lära mina elever att dreja är mitt huvudfokus och du kan räkna med en engagerad lärare med många tekniktips!
gör din egen engobe
Visst kan man köpa färdig engobe men det är roligare och betydligt billigare att göra sin egen. Engobe/lerfärg kan man måla på det läderhårda föremålet före första bränningen men ofta fungerar det också att lägga tunt med engobe på ett skröjbränt föremål. Som alltid får man testa sig fram så att engobe/lera/teknik och bränning funkar bra ihop.
Oftast använder jag mina vanliga leror och gör engobe av. Då stämmer krympningen fint och det krackelerar inte. Jag silar min lervälling i en finmaskig sil och ser till att den har en konsistens som passar mitt sätt att måla. Jag använder vanligtvis en vit stengodslera eller porslin om jag vill ha klara färger eller pasteller. En svart eller grå lera har jag som grund om jag vill göra mörka eller dämpade toner. Sedan blandar jag i de färgande oxider eller färgkroppar jag vill ha och testar. Någonstans mellan 0,5-10 procent oxider eller färgkroppar brukar fungera.
Engober är inte alls lika komplexa och reaktiva som glasyrer och att testa lite brukar snabbt ge resultat. På insidan av bruksgods får man såklart tänka till lite så man har måttliga mängder oxider. Ibland behöver man inte ens göra en infärgning, att måla med vit porslinslicker på svart eller röd lera blir väldigt effektfullt. Vill man ha en blank yta doppar man såklart i en transparent glasyr innan sista bränningen.
Tycker du att du inte kan måla? Strunta i det, swosha på bara! Tvekar man inte med penseln så ser det läckert och avsiktligt ut! Måla prickar, ränder(snurra på drejskivan), fåglar, fiskar, blommor eller vad som gör dig lycklig.
En spinner, en riktigt bra liten pryl
Precis som i andra hobbys riskerar man att lägga onödigt mycket pengar på onödig utrustning av olika slag. En sund skepsis mot alla småprylar man föreslås att köpa är nog bra. Jag har dock hittat ett litet undantag som jag gärna rekommenderar, en spinner. Två små puckar med kullager emellan så puckarna snurrar separat. När du skall beskicka en hög vas eller ljusstake hängande i en chuck finns det risk att den vickar om passformen på chucken inte stämmer helt med ditt föremål. Om du då lägger spinnern uppe på föremålet du skall beskicka kan du lägga din ena hand på spinnern och trycka lätt nedåt medan du snurrar och trimmar bort överskottsleran på sidan.
Fundera på hur dina föremål brukar se ut, ofta är nog minsta modellen att föredra så den inte är i vägen mer än nödvändigt. Det här är såklart ingen nödvändig pryl, men för mig som beskickar mängder av vaser hängande i chuckar har den förhindrat en hel del frustration. En annan liten favorit är det lilla runda vattenpasset i miniatyrstorlek. Perfekt när man skall montera ihop ett fat på fot så att inget blir skevt. I min barndom plockade pappa fram ett sådant och lade på husvagnsgolvet innan stödbenen skulle justeras så det är en nostalgipryl.
Moderna stengodsglasyrer
När olika mineraler och oxider smälter samman till en glasyr i ugnen uppstår färg, glans och struktur som gör varje föremål unikt.
- Kiseldioxid, Kvarts, bygger själva glaset.
- Smältmedel som natrium, kalium och kalcium hjälper glasyren att smälta vid rätt temperatur. Mycket av natriumet och kaliumet kommer naturligt från fältspat – en av keramikerens viktigaste råvaror. Kalcium får man från krita och dolomit.
- Magnesium ger ofta mjukt matta och sammetslika ytor. Påverkar också färgerna mycket.
- Aluminiumoxid, lera, håller glasyren på plats så att den inte rinner.
- Titan och rutil skapar små överraskningar i ytan – gyllene skiftningar eller fräcka kristaller.
- Tennoxid gör glasyrer ogenomskinliga och kan ge en krämig vit grund för andra infärgningar.
- Metalloxider som järn, koppar, kobolt, mangan och krom ger själva färgerna. Här spelar bränningsatmosfären stor roll – i oxidation blir koppar turkos, i reduktion djupt röd.
- Siliconcarbid skapar koldioxid och när den pyser ut så bildas spännande kratrar och strukturer.
De exakta proportionerna mellan de olika ämnena är helt avgörande för hur glasyren ser ut och om den är tålig och stabil.
Varje ämne bidrar med sin personlighet, och i mötet med ugnen uppstår alltid något nytt – ibland överraskande, ibland efterlängtat. Att öppna en glasyrugn är väldigt spännande och det är inte ovanligt att mina otåliga fingrar bränner sig lite.
Modern rakubränning
Rakubränning är en keramisk teknik med rötter i Japan, men i modern tid har den utvecklats till en fri och experimentell metod. Bränningen sker snabbt: ugnen hettas upp till runt 900–1000 °C och när godset glöder lyfts det ut med tång. Den plötsliga kontakten med luft, brännbart material eller vätska gör att ytan förändras dramatiskt.
Olika sätt att avsluta bränningen ger olika effekter:
- Traditionell raku – föremålet placeras i sågspån, halm eller papper. Röken tränger in i sprickorna och framhäver glasyrens krackelering.
- Obvara – det heta godset doppas i en jäst brygd av mjöl, jäst och vatten. Resultatet blir levande fläckar i brunt och svart.
- Nakenraku – en tunn offerglasyr läggs på ytan och spricker bort vid bränningen. Kvar blir mönster av sot och krackelering direkt i leran.
Bränningen är alltid oförutsägbar – just det gör varje rakupjäs unik och levande.
Keramikens ursprung – från de första kärlen till drejskiva
Keramik är en av mänsklighetens äldsta hantverkstraditioner. De allra första keramiska föremålen uppstod för över 20 000 år sedan i Asien, när människor upptäckte att lera hårdnade och blev hållbar när den brändes i eld. Till en början handlade det om enkla skålar och kärl som formades för hand och torkades vid eldstaden – främst för att lagra och tillaga mat.
Med jordbrukets framväxt, för cirka 10 000 år sedan i områden som Kina, Mellanöstern och Japan, ökade behovet av hållbara kärl. Härifrån spreds kunskapen snabbt till andra delar av världen, bland annat Europa och Nordafrika.
Den stora revolutionen kom när drejskivan uppfanns omkring 3000 f.Kr. i Mesopotamien (dagens Irak och Syrien). Drejskivan gjorde det möjligt att skapa tunnare, mer symmetriska och mer avancerade former än vad som gick att göra enbart med händerna. Snart användes tekniken i hela Medelhavsområdet, i Egypten och senare i Grekland, där keramiken utvecklades till både bruksföremål och konst.
När vi drejar, kavlar och formar i lera fortsätter vi samma tradition som en gång startade vid lägerelden. Jag tycker det känns fint och nästan högtidligt att få vara en pytteliten länk i en mångtusenårig hantverkstradition. Den keramik vi gör nu finns kvar om 10000 år, visst är det en svindlande tanke.
Glasyrens historia – från slump till konstform
När människan började bränna lerkärl för flera tusen år sedan upptäckte man ibland något märkligt: ytan på kärlen fick en blank, glasliknande hinna. Det hände när askan från elden föll ner på godset under bränningen. Askan innehöll naturliga mineraler som smälte i den höga värmen – och på så sätt föddes glasyrens idé, troligen av en slump.
De första medvetna glasyrerna utvecklades i Mellanöstern och Egypten för omkring 4000–5000 år sedan. Egyptierna använde så kallad faience, en glasyrliknande beläggning i blått och grönt, framställd av mineraler som koppar och malakit. Den gav föremålen en skimrande färg och användes både till smycken, småfigurer och vardagskärl.
I Kina började man tidigt experimentera med naturliga glasyrer som uppstod från träaskan i vedugnar. Under Tang- och Song-dynastierna (600–1200 e.Kr.) utvecklades tekniken till en konstform, med de berömda celadonglasyrerna i mjuka gröna toner. Senare följde de blåvita dekorerna, som blev en exportsuccé över hela världen.
I Europa blev glasyr vanligt först under medeltiden, då man lärde sig tekniken via Mellanöstern. Saltglasyr – som uppstod när man kastade vanligt koksalt i ugnar – fick stor spridning i Tyskland och Skandinavien på 1500- och 1600-talen. Det gav en hård, glansig yta som passade bra för brukskeramik. Får ni tillfälle så besök https://www.saltglaserat.se/ i Höganäs där kan man både känna historiens vingslag och se modern keramik.
Hur man vill att keramiken skall se ut förändras över tid. Grunden är densamma som för flera tusen år sedan – en blandning av lera och olika mineraler smälter samman och bildar ett skyddande glas. Ofta ser det ut precis som man ville, ibland inte alls och ibland så blir det så läckert att man hoppar jämfota! Resultatet avslöjas först efter bränningen, det är just den överraskningen och magin som många keramiker älskar, och som gör att varje föremål blir unikt.